Min blogg där jag skriver om saker i livet

En underbar konversation mellan två män i ca 65-70 års ålder i databutiken häromdagen.

Herre 1: – Joo, jag tror du behöver ett sånt där modem då?
Herre 2: – Jamen sirdu, det har jag redan.. men hålet i datorn är för litet.
Herre 1: – Jahaa du..*tankepaus* Ja då får du nog köpa en ny dator…

Jag kunde inte riktigt hålla mig för skratt, men jag tycker det är beundransvärt att även den äldre generationen ger sig in i den nya teknikens värld!

Har träffat en väldigt härlig människa en liten tid nu. han skänker mig värme och närhet, tror nog det är allt jag behöver just nu… Vill inte ha nåt komplicerat förhållande med förpliktelser och krav, jag vill ha närhet och kramar. Och det är precis vad det är, kramar och närhet pratar lite om livet inget komplicerat alls.Känns så skönt att ha nån man kan krama om utan att det måste betyda allt för mycket. Jag har fått en kram vän, det är jag glad över, allt känns bra vi kan prata med varandra helt öppet även att vi knappt känner varandra, med andra ord det klickade rätt snabbt här, vi trivs med varandra vi kramar om varandra och är oss själva när vi ses.Jag tycker vänskap är lika härligt som kärlek just nu, man behöver inte vara kär för att få närhet här i livet. Så ligger det till med mitt liv efter denna helg, vet att jag inte har varit så aktiv på bloggen i helgen, men jag hann inte riktigt med jag ville bara bli kramad i helgen och det blev jag…. Kram på er alla andra som vill ha en kram.

Till älsklingen, till jobbet, fick ett sms tillbaka, han hade blivit överraskad. Tänkte på när jag läste det här!

Senare på eftermiddagen ringde jag honom och vi pratade en stund. Inte klokt vad jag älskar den mannen – trots allt!

Nej, jag är inte längre lessen, jag kan drabbas av oerhörd längtan och saknad varje gång jag tänker på honom, vilket är i stort sett väldigt ofta, nästan hela tiden 🙂

Det absolut skönaste är ändå att jag vet att han älskar mig fortfarande, men vi ska inte träffas fler gånger.

Jag har accepterat beslutet och allt det för med sig, men känslorna finns kvar hos oss båda.

Jag tänkte först inte alls nämna denna ”stora” nyhet men då den just nu är överallt så är det svårt att undvika den.

Jag kan tänka mig att många ej håller med i vad jag säger och ni får gärna kommentera med era åsikter

Jag vet om att det är ett val hon gjort att bli artist och vara under allmänhetens granskande ögon. Men med dagens paparazzis så blir nog allt ännu mer intensivt. Så intensivt att man kanske helt enkelt önskar att få vara anonym och eftersom det inte riktigt går så kanske man helt enkelt gör dumma, trotsiga saker.

Jag menar vi har alla dåliga dagar, vi har alla eller många gjort felaktiga val i livet som vi sen fått höra till leda av vänner och familj. Men tänk att varje minut av ens vardag, vad du än gör så är du övervakad. Vart du än går är antingen paparazzis eller fans eller vem som med en mobilkamera

Ett uppbrott är ju alltid jobbigt och jag tror som sagt inte det är annorlunda bara för att man är rik. Och sen efter det stå med 2 barn, ansöka om vårdnad och vara stenrik och bara vara 32. Ärligt jag vet många som ej hade klarat av det utan flippat ut på ett eller annat sätt. Och sen blivit så trött på allt och speciellt att inte kunna göra något åt all övervakning att det kommer till något så ”trotsigt” som att raka av sig håret ala GI Jane. Eller så kanske det visar sig att hon gör det av en anledning.

Sen givetvis där är extremt mycket i hennes beteende som jag inte tycker är bra men då man inte vet hela situationen och jag kan faktiskt inte sätta mig in i hur det skulle vara att alltid vara beskådad, allt man gör dokumenterat och många saker förvrängs. Eller hur det känns att vara 32 år och stenrik så du kan göra vad du vill utan att behöva oroa dig för pengar.

Det som för mig är lite skrämmande är att så många reagerar, diskuterar och bloggar om det. Så även jag men tänk om man istället fått samma engagemang om så bara en dag på tex klimathotet. Men jag kollar runt på olika nyheter och på nyhetskanaler och det som nämts hela dagen är detta så jag faller på vad som är största nyheten idag och bloggar om det. Suck jag måste tänka vad jag bloggar om 🙁

Nu har jag läst tidningarna och jag har dessutom hunnit med att invänta några exceptionella händelser men det verkar vara en sån där dag då det inte händer mkt alls. Egentligen är det väldigt bra för OM nåt hände skulle det ändå bara vara elände, men det blir väldigt tråkigt för en nyhetsfanatiker som mig.

Vad ska jag gorma till om? Vad ska jag beklaga? Vad ska jag beröras av? Vad ska jag glädjas åt?

Att Snygg-Erik kräver att Swartling avgår som Idol-juryns ordförande? Jag orkar inte, Erik föddes inte i går och han vet PRECIS vad Idol-konceptet går ut på så byt blöja Erik så känns det bättre sen!

Om överfallen som skakar Västerås? Jag orkar inte, det är samma som jag förfasats över många ggr tidigare – bara stadens namn som skiljer.

Att två ministrar har haft svart hemhjälp? Jag orkar inte – whats new?! Det verkar inte finnas ”vita” människor kvar i tillräcklig mängd som får förtroendeposter.

Om svampdamen som återfanns vid liv? Jag orkar inte, jag är jätteglad för henne och hennes familjs skull men den nyheten kan vi också.

Om dagens krönika från Linda Skugge? Jag orkar inte. Hon har blivit så mjäkig och har tappat provokationsnerven helt så det finns inget att uppröras över längre.

Om turen till Råsunda som känns hoppfull? Glöm det – så desperat är jag inte så jag ens överväger sportsidorna/krönikor än!

Ja, nä det är nog bara så att jag får se till att skapa mig egna händelser att orda om här i bloggen i väntan på nåt saftigt!:-)

Expressen.se kör idag en bildserie med rubriken ”Här har du frågorna som du är för feg för att erkänna att du inte kan svaret på” och så följer 19 illustrerade kommentarer.

Men varför är folk så rädda för att erkänna att de inte vet allt om allt? Det är fullkomligt naturligt att man inte kan allt om allt. Därmed borde det vara lika naturligt att kunna erkänna det.

Om man inte har modet att erkänna det, hur 17 ska man då kunna få lära sig nåt nytt som då kan läggas på listan över saker man faktiskt vet…?

Vill inte folk lära nya saker och framstå som kunniga i vissa ämnen och normalt allmänbildade i andra? Är det fult att vilja lära nåt nytt? Varför är intresset att framstå som kunnig större än att faktiskt BLI kunnig?

Jag vet lite om mycket. Det är få ämnen jag vet noll om, det är få ämnen jag vet mycket om men den dagen jag slutar fråga för att få veta mer, slutar fråga för att lära nåt nytt det är den dagen jag är död.

Våga erkänna att du bara är mänsklig och inte kan allt och våga lära mer – livet blir mkt roligare då. Du blir inblandad i roliga konversationer som faktiskt kan ge betydligt mer än ett svar på en fråga. Är du blyg och känner att ämnet är nåt som du BORDE kunna och känner att du inte har lust att ”göra bort dig” för att få veta nåt nytt – googla! Hela världens alla gåtor och meningslös information och allt viktigt…ALLT ligger på ett tangenttrycks avstånd!

Hade jag inte engagerat mig som min naturliga nyfikenhet kräver av mig så hade jag aldrig fått lära mig följande om vad klockan är på Nordpolen. Är det fult att inte ha vetat det? Jag tycker inte det, kanske klantigt, kanske bevis på hur många lektioner jag skolkat från men handen på hjärtat – kunde DU svaret?

”Vad är klockan på Nordpolen?

Tiden står i förhållande till solens position över jorden och till den observerandes position. Eftersom alla riktningar från Nordpolen går söderut är solen alltid i söder och därför är det alltid samma tid på Nordpolen. Men vilken tid? Den internationella tidsdateringen löper genom Nordpolen vilket lämnar den mellan ett datum och nästa. Med andra ord, det är alltid midnatt på Nordpolen.”

Jag hade heller inte sett att journalister som vanligt har lika bråttom som vi vanliga dödliga. För inte kan de på fullaste allvar mena att det är rättstavat så här?

”Varför vacklar fula människor mer till höger än vänster?

De flesta människor har ett starkare högerben.”

Det skulle stå ”fulla” va?:-)